Tomten (Der Wichtel), ein klassisches Weihnachtsgedicht von Viktor Rydberg (1828-1895), wurde 1960 zusammen mit wunderschönen Bildern von Harald Wiberg neu herausgegeben. Die Bilder lösten auch beim deutschen Verlag Oetinger Begeisterung – und Begehrlichkeiten – aus. Da man Rydbergs Gedicht jedoch zu kompliziert fand, wurde Astrid Lindgren mit einer Adaption des Gedichts beauftragt, die dann wiederum in der deutschen Übersetzung von Silke von Hacht als Tomte Tummetott ein Kinderbuchklassiker wurde.
In Schweden hingegen kam es zu keiner Veröffentlichung der Geschichte, man hatte ja bereits das Gedicht – bis zu diesem Jahr. Im Herbst erschien Lindgrens Text Tomten är vaken neu illustriert von Kitty Crowther. Der Verlag Rabén & Sjögren feiert dies als Sensation, denn eine Neuveröffentlichung der schwedischen Nationalautorin hat man auch als deren Hausverlag nicht alle Tage. Die Kritik wiederum ist gespalten: LitteraturMagazinet erklärt Tomten är vaken zum Muss für alle kommenden Weihnachtsfeste, Sveriges Dagblad hingegen vermisst die Tiefe des Rydberg’schen Gedichts und titelt »Nur der Mammon ist wach«.
Eigentlich interessiert uns dieser Streit aber eh nicht, wir nehmen einfach das Original, gesprochen von Torgny Lindgren.
Tomten
Viktor Rydberg
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Brevlåda 